Forskningsrapport
Nr 4999; 2001-08-30
Av Anders H Gustafsson
Läs hela rapporten
Sammanfattning av rapporten
Föreliggande artikel är resultatet av ett arbete finansierat inom projektet Greppa Näringen inom KULM, Statens Jordbruksverk. Greppa Näringen är ett projekt som syftar till att förse lantbrukare med kunskap och verktyg så att kväve- och fosforförlusterna minskar på ett kostnadseffektivt sätt i linje med samhällets mål. Projektets tyngdpunkt ligger inom information, utbildning och rådgivning. Statens Jordbruksverk, LRF, länsstyrelserna, hushållningssällskapen, föreningsföretagen och andra företag samverkar i detta projekt.
Med utfodringsåtgärder kan mjölkbesättningarna i Sverige minska kvävemängden i träck + urin med minst 10% utan negativa effekter på mjölkproduktionen enligt bedömningar i denna litteraturöversikt. Med särskilda åtgärder i utfodringen kan ännu mer, kanske upp mot den dubbla minskningen vara möjlig.
Om mjölkavkastningen ökar med 1.000 kg ECM hos en ko så ökar totala mängden kväve i träck + urin med ca 10 kg/år, men samtidigt minskar mängden kväve räknat per kg mjölk och kväveeffektiviteten hos kon förbättras. En ökning från 9.500 till 10.500 kg ECM, dvs vid högre avkastningsnivå, gav dock ingen förbättring enligt de aktuella beräkningarna.
Istället för dagens mest vanliga nivåer om 18 till 19 % råprotein i fodrets torrsubstans vid tidig laktation så förefaller 17% och eventuellt även 16% vara möjliga att tillämpa om vissa krav, såsom proteinets våmnedbrytbarhet och balans mellan proteiner och kolhydrater, är uppfyllda. En liten minskning av avkastningen kan emellertid förväntas.
En sänkning med en procentenhet råprotein i fodrets torrsubstans bedöms förbättra kväveeffektiviteten hos kon med 1,5 till 2,0 procentenheter. Räknat på årsko, inklusive sinperiod men exklusive djurens kroppstillväxt och exklusive foderspill, är 28% till 30% kväveeffektivitet realistiskt mål.
En sänkning med en procentenhet råprotein i fodrets torrsubstans från dagens antagna nivåer beräknas minska mängden kväve i träck + urin med 11 kg/ko/år. v Ammoniakavgången i stallar varierar en hel del enligt olika studier. En variationsorsak som bör beaktas är foderstatens råproteinhalt, vilket inte görs i kalkylprogrammet STANK (Jordbruksverket). I kalkylprogrammet är ammoniakavgången i stallar med uppbundna kor fastställd till 4% av kvävet i täck + urin, motsvarande för lösdrift är 7%.
Med sänkt råproteinhalt i fodret på 1 till 2 procentenhet beräknas det vara möjligt att sänka ammoniakavgången med mellan 500 och 1700 ton ammoniak-N/år (607 till 2064 ton ammoniak/år) i Sverige. Detta motsvarar 8 till 28 % av Jordbruksverkets mål, som till år 2010 är en minskning med 7.300 ton ammoniak på årsbasis.
I Danmark och Norge har proteinutfodringen minskat och kväveeffektiviteten ökat sedan AAT/PBV-systemet infördes. Enligt danska studier kan lägre råproteinhalter än dagens rekommendationer fungera om man håller en god proteinkvalitet, dvs hög AAT-nivå, och kolhydrater med egenskaper som är gynnsamma för mjölkkorna. Balansen mellan foderprotein som bryts ner resp. inte bryts ner i våmmen är en viktig egenskap i detta sammanhang.
En sänkning med omkring en procentenhet råprotein i foderstaten från dagens antagna nivå kan antas vara möjlig utan nämnvärda ekonomiska förluster. Det finns en säkerhetsmarginal i de flesta länders rekommendationer och minskade säkerhetsmarginaler kräver större precision i utfodring och skötsel.
Risk för sänkt lönsamhet i mjölkproduktionen föreligger vid mycket höga krav på kväveeffektivitet.
Senast ändrad 25 november 2010