- Utgå från önskad liggetid för vallen.
- Ha alltid ha kvaliteten på grovfodret i främsta rummet.
- Balansera de ingående arternas karaktärer för att uppnå god avkastning och hög kvalitet.
Innehåll
1. Att välja vallfröblandning
Vid val av vallfröblandning är det en mängd faktorer att ta hänsyn till, vad är möjligt att odla, vilken liggtid är ekonomiskt optimal, vilken växtföljd ska vallen passa in i och ska resultatet bli ensilage, hö eller bete samt hur foderstaten är komponerad. Detta material diskuterar ensilage till mjölkproduktion. Upp
1.1 Utgå ifrån önskad liggtid
En fruktsam beslutsordning är att utgå ifrån vilken liggtid man vill ha för sin vall. Ibland kan så enkla saker som stenbundenhet göra att den sundaste ekonomin är att ha så långliggande vallar som möjligt. I andra fall kan det vara intressant att ha kort liggtid och använda gräs med högre avkastningspotential och dessutom få ökad möjlighet att till exempel sprida fastgödsel i vårbruket till insådd. Liggtiden i kombination med klimatet på platsen ger i allmänhet utgångsläget för vilka gräs man kan eller inte kan använda. Upp
1.2 Skördesystem
Man ska i modern mjölkproduktion alltid ha kvaliteten på grovfodret i främsta rummet. Det gör att man i de allra flesta fall bör ha ett skördeintervall som ger 10,7-11,5 MJ/kg ts, 140-180 g råprotein/kg ts och ett NDF på 450-550 g/kg ts i samtliga skördar. I områden där man biologiskt har utrymme för två och en halv eller tre och en halv skördar bör man sällan vänta med den sista skörden utan hellre ta två, respektive tre, skördar med bra kvalitet och sedan beta eller putsa vallen om det behövs för att den inte ska bli för lång inför vintern. I vissa fall kan det vara ekonomiskt bättre att välja en intensivare vallfröblandning och omvandla den sista putsningen till en riktig skörd. Lämpligt antal skördar varierar därför mellan 2,5-4 skördar med vanliga slåttervallsblandningar och normala kvalitetskrav. Upp
1.3 Att balansera sin vallfröblandning
När man sätter ihop en vallfröblandning försöker man balansera de ingående arternas karaktärer så att det ska bli så lätt som möjligt att uppnå god avkastning och hög kvalitet. Att ha eller inte ha klöver diskuteras nedan och om man har det eller inte spelar mindre roll för hur man väljer sina gräsarter.
Det är viktigt att ha i åtanke att det är möjligt att få eftersträvad kvalitet med i princip vilken blandning som helst men det kan vara mer eller mindre svårt. Känslan för timing är mycket viktig i vallodlingen eftersom värdena i vallen förändras över tid och det gäller att slå i rätt tid för den vallen det året. Man träffar ofta lantbrukare som har god framgång med originella koncept, men det är inte alltid så lätt att överföra sådana system till andra lantbrukare.
När man balanserar sin vallfröblandning vill man hitta en komposition som ger hög avkastning och som har en någorlunda "förlåtande" förändring av energi, protein och NDF. I datorsimuleringar av några vanliga vallfröblandningar kan man till exempel se att antalet dagar för värden över 11 MJ/kg ts, 140-160 g råprotein/kg ts och NDF över 450 varierar för förstaskörd mellan noll och fem dagar och för andraskörd mellan noll och fyra dagar.
Basen i planeringen är att blanda förstaskördsgräs med återväxtgräs på ett sådant sätt att man får så hög kvalitet och så hög skörd så lätt som möjligt. Vårt starkaste och pålitligaste förstaskördsgräs är timotej. Timotej kommer igång tidigt på våren och ger därför en relativt stor andel gräs i förstaskörden. Återväxtgräs är till exempel ängssvingel, engelskt rajgräs, hybridrajgräs och rajsvingel.
Timotej är en god övervintrare och ger bra förutsättningar för en god kvalitet (se nedan) och därför har man inte så stora bekymmer med det valet. Vad gäller återväxtgräsen är ju urvalet större. De säkra övervintrarna är ängssvingel och rajsvingelsorten Hykor. Stor växtkapacitet och hög energihalt kännetecknar engelskt rajgräs och hybridrajgräs men deras svagheter är den sämre övervintringen. Upp
1.4 Klöver eller ej
Det finns många försök som visar att klöver ger ökad smaklighet och ökad konsumtion vilket gör att det alltid är intressant att ha med klöver i vallen. Den stora frågan är egentligen hur mycket klöver ska man ha med! Svaret beror på vilken foderkvalitet man strävar efter på den aktuella gården. Det är mycket viktigt att inte tappa kontrollen över klöverandelen eftersom för stora andelar klöver gör det svårt att uppnå rätt kvalitet eftersom energin lätt blir för låg, proteinet lätt blir för högt, fiberinnehållet blir för lågt, ts-halten sjunker och det blir svårare att lyckas med ensileringen på grund av att sockerhalten blir låg.
Olika områden, jordarter och insåningstekniker ger olika förutsättningar för att etablera klöver. Det är viktigt att hålla nere andelen klöver i fröblandningen i områden eller på skiften där det är lätt att etablera klöver vilket ofta gäller lättare jordar. Man har störst möjlighet att påverka klöverandelen vid anläggningen av vallen. När vallen väl är etablerad har man betydligt mindre möjligheter att förändra andelarna.
Viss påverkan på beståndet har man dock även i en etablerad vall. Gräsarterna svarar bättre på kvävegödsling än baljväxterna och får framför allt stor konkurrensfördel i gödslade system jämfört med ogödslade. Effekten av höjd kvävegiva är avtagande. I ekologiska system har man därför relativt hög påverkan av att gödsla vallarna jämfört med att inte göra det. I konventionella system däremot, där man dessutom ofta vill ha lägre klöverandelar, blir det ett näst intill verkningslöst instrument!
Påverkan på klöverhalten om man går från 70 kg kväve till 100 är mycket liten om man jämför med påverkan av att gå från 0 kg kväve till 30 kg kväve. Dessutom är det mycket stor risk att man får andra problem med kvaliteten vid en sådan åtgärd i ett konventionellt system. Man ligger sannolikt på ett relativt lagom högt innehåll av råprotein och att då höja kvävegödslingen kommer att ge ett högre råproteininnehåll och frågan är om det är vad man vill ha i foderstaten. Än värre är om man inte lyckas få ner klöverandelen, vilket är mycket troligt eftersom det sannolikt är för få gräsplantor som är grundproblemet, så står man med en skörd som har högt råproteininnehåll på grund av hög klöverandel plus att man har lagt extra mycket kväve på som ytterligare höjer råproteininnehållet. Ytterligare en risk vid hög kvävegiva på svagt gräsbestånd är ifall gräset inte hinner omvandla allt kväve till protein utan en del finns kvar som fria kväveföreningar som exempelvis nitrat (idag mäter man inte protein- utan kväveinnehåll).
Det vanligaste skälet till att konventionella odlare tappar kontrollen över klöverandelen är att man har felbedömt hur lång liggtid man kan ha med den vallfröblandning man har valt. Klövern blir orimligt stark först då gräsen utvintrat, det vill säga man har sparat vallen längre än den tål.
Vitklövern har också en funktion i att den kan fylla i luckor som av en eller annan anledning uppstått i vallen. Exempelvis så varar ju rödklövern oftast bara två år och då kan vitklövern ta vid eller ibland tappar man timotej på torra delar av fältet och då kan vitklöver fylla i. Det är betydligt trevligare att en något förhöjd andel klöver i vallen än att ha en något förhöjd ogräsandel i vallen. Upp
1.5 Övriga örter
Det större rotdjupet hos många örter jämfört med vanliga vallväxter medför att de är torktåligare vilket medför att luckor i beståndet inte bildas lika lätt vid torka och att risken för invasion av ogräs därför minskar. Det större rotdjupet hos vissa örter ger även att växtnäring tas upp från en större del av markprofilen och att markens struktur förbättras.
Örter kan därför bidra till vallkvaliteten men i allmänhet har de alltför låg avkastningspotential i konventionella system. Dessutom är utsädeskostnaden hög. I ekologiska system däremot har de större aktualitet. I nuläget domineras inblandningen av övriga örter av kärringtand, cikoria och kummin. Odlingen av övriga örter har idag marginell betydelse. Upp
1.6 Speciella markförhållanden
Ibland blir man tvungen att ta hänsyn till att marken har problematiska kvaliteter. Det kan till exempel röra sig om mycket torkkänsliga marker, blöta jordar, mulljordar eller ovanligt högt eller lågt pH. Utifrån dessa förutsättningar kan det vara lämpligt att inte välja en traditionell blandning utan gå sin egen väg. Upp
2. Vallfröblandningar
2.1 Långliggande vallar - fyra år eller mer
Blandningen bör endast innehålla arter med säker övervintring i hela Sverige för att slippa luckor i vallen.
- 40-60 % Timotej (förstaskördsgräs)
- 40-60 % Ängssvingel (återväxtgräs)
När det gäller klöverinblandning bör man vara försiktig med rödklöver eftersom den redan efter ett par år försvinner och ger luckor i vallen. Men eftersom vitklövern är långsammare i etableringen kan en mindre andel rödklöver ge ett jämnare klöverinnehåll förutsatt att man även har vitklöver i blandningen. När rödklövern går ut fyller vitklövern i luckorna. Vid klöverinblandning minskas återväxtgräsens andelar i motsvarande grad.
Jordarten har betydelse för andelen klöver. På lätt jord är det lättare att etablera klöver än på styvare jord. Under försommartorka blir det svårt att etablera framför allt vitklöver både på lätt och styv jord. Men i långliggande vallar är det ändå värt att försöka eftersom rödklövern inte varar.
| |
Lättjord |
Tyngre jord |
| Alternativ 1 |
5 % vitklöver |
10 % vitklöver |
| Alternativ 2 |
2 % rödklöver
3 % vitklöver |
4 % rödklöver
6 % vitklöver |
Upp
2.2 Treårsvallar
Blandningen bör i huvudsak baseras på arter med säker övervintring.
| Område* |
Timotej |
Ängssvingel |
Engelskt rajgräs/ Hybridrajgräs |
| Skåne slättbygd |
30-50 |
0-10 |
40-70 |
| Skånes skogsbygd |
30-50 |
0-30 |
30-50 |
| Halland |
40-50 |
0-30 |
30-50 |
| Blekinge |
40-50 |
0-30 |
30-50 |
| Skaraborg |
50 |
20-30 |
20-30 |
| Sjuhärad |
30-35 |
15-30 |
15-25 |
| Jönköping |
50-60 |
0-30 |
30-Oct |
| Tjust |
0-30 |
0-45 |
0-100 |
| Östergötland |
20-40 |
30-40 |
20-30 |
| Sörmland |
20-30 |
30-40 |
20-30 |
| Uppland |
20-30 |
30-40 |
20-30 |
| Norrbotten o Västerbotten |
85-100 |
|
|
* Blandningarna baseras på uppgifter inhämtade från Hushållningssällskap i respektive område.
När det gäller klöverinblandning bör man vara försiktig med rödklöver eftersom den redan efter ett par år försvinner och ger luckor i vallen. Men eftersom vitklövern är långsammare i etableringen kan en mindre andel rödklöver ge ett jämnare klöverinnehåll förutsatt att man även har vitklöver i blandningen. När rödklövern går ut fyller vitklövern i luckorna. Vid klöverinblandning minskas återväxtgräsens andelar i motsvarande grad, i första hand ängssvingeln.
Jordarten har betydelse för andelen klöver. På lätt jord är det lättare att etablera klöver än på styvare jord. Under försommartorka blir det svårt att etablera framför allt vitklöver både på lätt och styv jord. Men i långliggande vallar är det ändå värt att försöka eftersom rödklövern inte varar.
| |
Lättjord |
Tyngre jord |
| Alternativ 1 |
5-10 % rödklöver |
5-15 % rödklöver |
| Alternativ 2 |
2,5-5 % rödklöver
2,5-5 % vitklöver |
2,5-10 % rödklöver
2,5-5 % vitklöver |
Upp
2.3 Tvåårsvallar
Blandningen bör baseras på timotej och rajgräs.
Alternativ 1:
- 2,5-5 % rödklöver
- 2,5-5 % vitklöver 5-10 % rödklöver
- 5 % vitklöver
Alternativ 2:
- 5-10 % vitklöver
- 10-15 % vitklöver
| Område* |
Timotej |
Ängssvingel |
Engelskt rajgräs/ Hybridrajgräs |
| Skåne slättbygd |
30-50 |
0-10 |
40-70 |
| Skånes skogsbygd |
30-50 |
0-30 |
30-50 |
| Halland |
40-50 |
0-30 |
30-50 |
| Blekinge |
40-50 |
0-30 |
30-50 |
| Skaraborg |
50 |
20-30 |
20-30 |
| Sjuhärad |
30-35 |
15-30 |
15-25 |
| Jönköping |
50-60 |
0-30 |
30-Oct |
| Tjust |
0-30 |
0-45 |
0-100 |
| Östergötland |
20-40 |
30-40 |
20-30 |
| Sörmland |
20-30 |
30-40 |
20-30 |
| Uppland |
20-30 |
30-40 |
20-30 |
| Norrbotten o Västerbotten |
85-100 |
|
|
* Blandningarna baseras på uppgifter inhämtade från Hushållningssällskap i respektive område.
Tyngdpunkten bör ligga på rödklöver men för att försäkra sig om en jämn andel klöver i vallen kan även en blandning med lite vitklöver vara aktuell. Skulle rödklövern minska år två eller om skördeintensiteten gör att rödklövern mattas i återväxtskördarna ger vitklövern god återväxt. Vid klöverinblandning minskas återväxtgräsens andelar i motsvarande grad.
Jordarten har betydelse för andelen klöver. På lätt jord är det lättare att etablera klöver än på styvare jord. Under försommartorka blir det svårt att etablera framför allt vitklöver både på lätt och styv jord.
| |
Lättjord |
Tyngre jord |
| Alternativ 1 |
5-10 % rödklöver |
5-15 % rödklöver |
| Alternativ 2 |
2,5-5 % rödklöver
2,5-5 % vitklöver |
2,5-10 % rödklöver
2,5-5 % vitklöver |
I dessa blandningar är övervintringen av liten betydelse eftersom även rajgräsen alltid överlever insåningsåret. Tyngdpunkten bör ligga på arter med högst avkastning, det vill säga italienskt rajgräs. Med ökad intensitet följer krav på fler skördar.
- 0-30 % Timotej
- 40-100 % Italienskt rajgräs
- 0-30 % Engelskt rajgräs eller hybridrajgräs
Klöverinblandning kan vara aktuellt och då med rödklöver, 5-10 % på lättjord och 10-15 % på lerjord. Upp
2.5 Mulljordar
På mulljordar där vinterhärdigheten ställs på prov och uppfrysning är ett mycket vanligt fenomen är timotej det mest lämpade gräset eftersom det har liten känslighet för just de problemen. Ofta är det bäst med timotej i renbestånd, men även inblandning med ängssvingel och ängsgröe fungerar bra. Baljväxter trivs sällan på de låga pH som ofta råder på mulljordar men alsikeklöver är relativt tåligt för låga pH. Vad gäller uppfrysning är vitklöver den minst känsliga baljväxtarten. Upp
2.6 Torra marker
Hundäxing klarar torra marker och tuffa övervintringsförhållanden. Hundäxingen kan odlas i renbestånd eller i kombination med exempelvis blålusern som fungerar mycket bra i torra förhållanden, men observera att blålusern kräver högt pH. Man bör dock vara medveten om att hundäxing kräver en skörd mer per år än normala vallfröblandningar för att kvalitetsmålen ska uppnås. Av övriga arter för slåtter är ängssvingel mer tåligt än rajgräs men ännu tåligare är betesgräset rödsvingel. Av baljväxterna är rödklöver tåligare än vitklöver. Upp
3. Vallanläggning
Det viktigaste för att åstadkomma en bra producerande vall är att etableringen lyckas eftersom det är mycket svårt att reparera vallar i efterhand med lyckat resultat.
Vilken metod som väljs för insådd varierar mycket, både vad gäller tekniken och skyddsgrödorna. I första hand beror både teknik och skyddsgröda på mark- och klimatförhållandena. Där det är lätt att etablera, till exempel på ställen med lätt jord som ändå har god vattenförsörjning och med bra grundförutsättningar som dränering och pH, kan man välja teknik som är lite tuffare mot insådden och skyddsgrödor som konkurrerar hårdare. Ibland kan det rent av vara nödvändigt att "vara lite tuffare mot insådden" för att inte vallen ska växa igenom skyddsgrödan och göra spannmålen svår att skörda. På andra ställen måste man vara väldigt noga med att ge vallfröet så bra förutsättningar som möjligt för att få en jämn och fin etablering. Det rör sig då ofta om lite tyngre jordar särskilt i lite torrare områden. Metoden får anpassas efter de individuella förutsättningarna på gården och resultatet får ange vad som är bra och dåligt. Upp
3.1 Groning och såbäddsberedning
Fukt eller vattentillgång är viktigast för groningssäkerheten vid etablering av vall. Det här innebär höga krav på såbäddsberedningen. Tät jord behöver luckring och porös jord behöver återpackning. På lätta jordar med svag vattenhållande förmåga krävs att man hushållar med fukten i marken på våren och inte låter jorden ligga och torka ur. Organogena jordar bör vältas både före och efter sådd för att uppnå en god etablering genom att jorden packas och fukten bevaras.
Sådjupet påverkas av såbotten men även av storleken på fröet. I allmänhet är det så att ett stort frö innehåller mycket reservnäring och därför kan placeras på ett större djup, med säkrare fukttillgång. Små frön har inte lagrat in så mycket reservnäring och är därför beroende av att inte hamna på för stort djup för att orka upp så att de kan börja producera energi genom fotosyntesen innan den lagrade näringen är slut. Upp
3.2 Radsådd kontra bredsådd
Den säkraste metoden vid insådd av vall är att radså vallfröet i en separat körning med vältning både före och efter. Vid sådd av vallfröet bör körriktningen helst inte vara samma som för spannmålen eftersom det är stor risk att såbillarna spårar i de gamla spåren och att vallfröet då hamnar för djupt.
Förutom radsådd så tillämpas även bredsådd där sådden sker med en separat frölåda för vallfrö. Metoden att bredså lämpar sig bäst på lättare jordar där man har en god markfukt eftersom fröet annars kan hamna för torrt och medverka till dålig uppkomst. Myllningen av fröet sker med en efterharv eller med vältning efter sådd. Den stora fördelen med metoden är att all sådd kan slutföras i samma moment.
Den sämsta metoden är att blanda vallfröet med skyddssäden. Risken är att vallfröet då hamnar för djupt, speciellt de småfröiga arterna. Vid uppkomsten skuggar skyddsgrödan vallväxterna mer när de står i samma rader jämfört med om de sås i egna rader. Upp
3.3 Utsädesmängder
Normalt ligger den totala utsädesmängden på 18-25 kg/ha för de flesta vallblandningarna på marknaden. De högre mängderna vid grövre såbruk, tyngre jord och hög andel storfröiga arter och de lägre mängderna vid fint såbruk, bra markfukt och hög andel småfröiga arter. Att halvera utsädesmängden har oftast ingen inverkan på skörden förutsatt att man har en lyckad etablering men om det råkar bli en sämre etablering, till exempel ett torrt år, behöver man säkerheten av att ha gott om frö.
För sådd av renbeståndvallar eller blandningar där allt frö har samma storlek kan det bli aktuellt att justera utsädesmängden. Åt vilket håll man justerar beror till största delen på fröstorleken. Storfröiga arter kräver högre mängd för samma mängd plantor. En art som snabbt etablerar sig, till exempel hundäxing och rajgräs, behöver en mindre mängd utsäde eftersom den ändå har relativt bra förutsättningar att konkurrera med ogräsen i etableringsfasen. För storfröiga arter med snabb etablering kan dessa egenskaper delvis ta ut varandra. Upp
3.4 Insådd med eller utan skyddsgröda
3.4.1 Spannmål som skyddsgröda
Den vanligaste metoden är insådd i skyddsgröda. Fördelarna med skyddsgrödan är att man får en spannmålsskörd under insåningsåret samt viss ogräskonkurrens. Nackdelarna med att så in i skyddsgröda är att den skuggar insådden, att det är risk för körskador i vallen i samband med spannmålsskörden, att det ofta blir halmrester kvar på fältet som kväver vallinsådden fläckvis och skulle det bli liggsäd ökar detta problem. Av insåningsgrödorna är korn att föredra eftersom den ofta skördas tidigare och ofta har ett öppnare växtsätt. Om man har problem med att vallen växer igenom kornet, som kan vara fallet i nederbördsrika områden, så kan havre vara ett bättre alternativ. Upp
3.4.2 Gräs som skyddsgröda
I vissa fall, där man har stort behov av gräs kan man så in med gräs som skyddsgröda. Då väljer man i allmänhet ett snabbetablerat gräs som till exempel westerwoldiskt rajgräs så att det får karaktären av skyddsgröda. Ett problem med att så in i westerwoldiskt rajgräs är att man måste kunna skörda det i en annan rytm än man skördar de andra vallarna. Det westerwoldiska rajgräset förväxer mycket lätt och kräver därför en relativt snabb avslagningstakt. Det westerwoldiska rajgräset är i princip ettårigt i Sverige men i södra Sverige kan det ändå bli kvar lite för mycket för att man ska få en vall som inte riskerar att förväxa lätt även under året som följer. Även i de regioner där det utvintrar "ordentligt" så försvinner det westerwoldiska rajgräset först under vintern och våren vilket gör att risken för luckor i beståndet ökar drastiskt eftersom de andra gräsen inte har kunnat växa till under sensommaren och hösten som i fallet med spannmålen som skyddsgrödor. Upp
3.4.3 Spannmål hanterat som gräs
Ett mycket bra alternativ är att välja spannmål som skyddsgröda men behandla det som vall. Man kan även med fördel välja en blandning av spannmål och trindsäd, ärter eller åkerböna, som skyddsgröda. Det ger inte möjlighet till riktigt lika höga energivärden och avkastning som man kan uppnå i en etablerad vall, men det ger ett foder som går att hantera i silosystem och en skyddsgröda som garanterat försvinner i tid. Beroende på utveckling och önskemål så kan man antingen skörda två-tre gånger eller också putsa en gång i samband med första skörd och sedan skörda. Spannmålen kommer att växa om efter avputsningen/förstaskörden och skjuta strå igen. Gödsling med reducerad giva jämfört med helsäd eller spannmål till mogen skörd men återkom gärna med en gödsling efter förstaskörd/putsning. Bekämpning om högt ogrästryck. Notera att man lämpligen hoppar över trindsäden om man måste ogräsbekämpa eftersom kostnaden för bekämpning annars blir orimligt hög. Upp
3.4.4 Renbestånd
Ett alternativ till insådd i skyddsgröda är att så in i renbestånd. Ogräskonkurrensen blir något högre utan skyddsgröda så bäst är att kvävegödsla så att gräsen kommer igång snabbt och att bekämpa ogräsen. I ekologiska system och på trädesinsådder (se nedan) är det viktigt att putsa en till två gånger. I områden med kort vegetationsperiod är metoden speciellt lämplig, och för arter med långsam etablering (exempelvis ängsgröe). Upp
3.4.5 Renbestånd på träda
Insådd på träda är ju förvisso i princip samma sak som insådd i renbestånd men eftersom man inte får gödsla eller bekämpa på trädan är förutsättningarna annorlunda för en konventionell odlare. Det är avgörande att man minskar andelen klöver i fröblandningen för att man ska lyckas. Minska andelen minst till hälften. I ett ogödslat system har klövern med sin kvävefixering mycket stor fördel under etableringen. När vallen är etablerad har man små möjligheter att justera andelarna gräs och klöver med normal gödsling. En annan risk är att man får en större andel ogräs om vallarterna inte blir marktäckande tillräckligt fort. Upp
3.4.6 Insådd i helsäd
Ett mycket bra alternativet är insådd i skyddsgröda som man tar som helsäd. Det kan vara antingen ren spannmål, till exempel korn eller havre, eller blandningar av spannmål och exempelvis ärter eller åkerböna. Detta alternativ förenar fördelarna med skyddsgröda och renbeståndsodling och tar bort nackdelarna. Man får hög skörd eftersom man i allmänhet får en vallskörd utöver helsädesskörden. Man minimerar problemen med att skyddsgrödan skuggar eftersom skörden blir så tidig att vallinsådden får en bra chans att växa till efteråt, risken för halmspill och körskador minskar, ogräsproblemen minskar. Men förutsättningen är att man har avsättning för helsäden. Upp
3.4.7 Jordinblandning
Ju tidigare man skördar desto mindre marktäckning har man hunnit få av vallgräset och det ger större risk för jordinblandning. Det säkraste alternativet ur den här synvinkeln är insådd i spannmål till mogen skörd eftersom den första grovfoderskörden sker först påföljande vår. Även helsäd som direktskördas är ett säkert alternativ. Upp
3.5 Isådd
Det är oftast bättre att bryta en dålig vall oavsett om det är en misslyckad etablering eller utvintring som är problemet. Är man i stort behov av grovfodret och inte kan använda helsäd eller ifall det rör sig om mindre luckor kan det dock vara intressant att så i.
För att få en lyckad isådd är god markfukt ett krav, vilket gör att våren är den säkraste tidpunkten. Isådden bör ske tidigt på våren så att konkurrensen om ljuset från de redan etablerade plantorna är så låg som möjligt. Isådden måste myllas grunt vilket uppnås säkrast med direktsåmaskin med skivbillar eller med ogräsharv med frölåda.
Beroende på hur gles vallen är och om man sår in stor- eller småfröigt vallutsäde bör utsädesmängden ligga på 10-15 kg. Är det en äldre vall som blivit luckig och man bara vill klara ett år till kan man använda rajgräs som är snabbetablerat och ger mycket gräs. Är det en nyanlagd vall som blivit luckig av halmrester eller liknande är det ofta bättre att välja samma blandning som man har i vallen i övrigt. Är det halmrester som är problemet och isådden sker med skivbillar är det viktigt att inte fröet placeras i halmfickor som kan bildas av skivbillarna. Upp
3.6 Renovering
Vallar som är svåra att lägga om, på grund av mycket sten eller liknande, kan eventuellt renoveras men skördeökningen kan aldrig konkurrera med skörden från en nyanlagd vall.
Våren är den lämpligaste tidpunkten trots att vallbeståndet skadas minst vid en insådd efter första skörd. Det är också mycket viktigt att fröet får kontakt med jorden, det vill säga att det inte finns för mycket förna i botten på den gamla vallen. Man bör därför slå av vallen ordentligt hösten före renoveringen. Isådden görs med direktsåmaskin (med skivbillar) eller med konventionell insådd efter lätt harvning. Välta efter isådd. Upp
4. Övervintring
Utvintringsskador orsakas av en kombination mellan biotiska (exempelvis svampangrepp) eller abiotiska (exempelvis uppfrysning) stressfaktorer och inverkan av odlingsåtgärder. Uppfrysning, stående vatten och isbränna är några av de allra främsta orsakerna till utvintring och det gör att god dränering är betydligt viktigare än till exempel artval till vallfröblandningen. Vissa arter är tåligare än andra gentemot vatten men det rör sig om gradskillnader och fungerande eller icke fungerande dränering ger betydligt större utslag.
Plantorna härdas för att klara vinterkylan. Härdningen består av två processer. Den första ger en höjning av koncentrationen enkla sockerarter som dels skyddar känsliga känsliga delar i cellerna och dels sänker fryspunkten. Den andra processen är dock viktigare och består av en dehydrering av cellerna. Mängden vatten i cellerna minskas dels genom att fritt vatten binds in och dels genom uttransport av vatten ur cellerna. Hur effektiv den här processen är olika för olika arter.
Växtnäringsstatusen, till största delen kolhydrater, hos plantorna spelar dubbel roll. Dels har plantans innehåll av kolhydrater betydelse för härdningen, se ovan, och dels har den betydelse för hur snabbt tillväxten kommer igång på våren. När våren kommer ger temperaturhöjningen att den lagrade växtnäringen mobiliseras för att ge tillväxt i form av ny bladyta för ny fotosyntes. Ju större förråd av lagrad växtnäring desto större tålighet för störningar har plantorna i det här skedet. Växtnäringen lagras på olika ställen hos olika arter, ängssvingeln lagrar i rötterna, rajgräsen i rötterna och i den nedre delen av strået, timotej och hundäxing lagrar i stråbasen och ängsgröe lagrar i sina underjordiska utlöpare.
Eftersom reservnäringen har stor betydelse påverkar stubbhöjden förutsättningarna för övervintring. En hög stubb lämnar kvar mer växtnäring hos plantan och dessutom större fotosyntetiserande yta och därmed bättre chans att bygga upp förråd under den kvarvarande delen av hösten.
Allmänt gäller att en sen sista skörd medför en mindre förstaskörd följande vår, till och med ifall man väntar till efter tillväxten upphört.
Försök har visat att man vid en månads senare skörd på hösten tappar ca 50 % av höstskörden i påföljande förstaskörd. Men man har även visat att skördesänkningen kan undvikas med en höjning av stubbhöjden från fem till tio centimeter vid det senare skördetillfället. Höjningen av stubbhöjden innebär dock att man tappade ungefär ett ton ts/ha i höstskörden. Behöver man inte det fodret för att klara vintern så är det bättre att satsa på den större skörden till våren då man har bättre förutsättningar för god kvalitet och lyckad ensilering. Optimal stubbhöjd för att minska risken för utvintringsskador ligger mellan sex och tio centimeter.
Putsningar är att likställa med sen skörd vad gäller skördesänkningar påföljande förstaskörd. Det gör att i områden där man inte har mycket stor risk för snömögel är sena putsningar inte att rekommendera. Skulle man ha tagit en ovanligt tidig sistaskörd kan det dock vara aktuellt att putsa för att inte få alltför mycket växtmaterial som ska vissna ned under vintern. Lägg då putsningen relativt tidigt, samtidigt med eller strax efter tiden då sistaskörden skulle ha infallit. Upp
5. Artegenskaper
5.1 Vallgräs
5.1.1 Engelskt rajgräs (Lolium perenne L.)
Engelskt rajgräs är ett bladgräs med stor avkastningspotential, mycket hög energihalt men svag övervintringsförmåga. Engelskt rajgräs har snabb etablering och är aggressivt. De tetraploida sorterna har öppnare växtsätt och lägre ts-halt. Dessa sorter är därför något mindre konkurrensstarka vid samodling med andra arter. Sorter av engelskt rajgräs delas in i olika grupper efter tidpunkt för begynnande axgång, dels tidiga och medelsena sorter med snabb tillväxt på vår och försommar som passar bäst till slåtter, dels sena sorter med långsammare vårtillväxt och senare axgång. En större avkastning senare på säsongen gör dessa sorter lämpade för bete. Upp
5.1.2 Hundäxing (Dactylis glomerata L.)
Hundäxing är ett torktåligt, tuvbildande bladgräs med krav på ett intensivt skördesystem, tre till fem skördar per år, för att bevara kvalitet och smaklighet. Reservnäringen finns vid bladbasen och hundäxingen har därför dålig betestålighet. Hundäxing är ett mycket aggressivt gräs utom under anläggningsåret då den är långsam i etableringen. Arten passar därför i renbestånd eller i samodling med blålusern. I försök har hundäxingen visat sig vara gräset med störst konkurrensförmåga gentemot baljväxter i ogödslade vallar. Hundäxing har mycket tidig utveckling på våren och är därför känslig för vårfrost samt för kvävning till exempel av stillastående vatten eller isbrännor. Hundäxing har annars bra härdighet. Upp
5.1.3 Hybridrajgräs (Lolium boucheanum Kunth)
Hybridrajgräs är en korsning mellan engelskt och italienskt rajgräs. Målet var att öka avkastningspotentialen hos engelskt rajgräs samt förbättra övervintringsförmåga och smaklighet (framförallt till återväxten) hos det italienska rajgräset. Gräset har snabb etablerings- samt tillväxthastighet och mycket stor konkurrensförmåga. Inom denna art finns mycket stora sortskillnader beträffande vinterhärdighet och växtsätt men generellt är vinterhärdigheten sämre än för engelskt rajgräs. Upp
5.1.4 Italienskt rajgräs (Lolium multiflorum Lam.)
Italienskt rajgräs etablerar sig mycket snabbt, är mycket aggressivt men har svag övervintringsförmåga. I vall I ger italienskt rajgräs större avkastning än engelskt rajgräs, framförallt i återväxten, men går oftare i vippa och får därför ett sämre fodervärde om den inte skördas fyra gånger per år. Gräset är relativt tolerant mot stående vatten. Upp
5.1.5 Rajsvingel och strandsvingel
Festulolium braunii (Richt.) Camus
Är en hybrid (korsning) mellan ängssvingel (F. pratensis) och italienskt rajgräs (L. multiflorum). Den har stor avkastningspotential och vinterhärdigheten ligger i nivå med eller något sämre än det engelska rajgräset. Arten är generellt tidig i utvecklingen och har mycket snabb återväxt. Det är ett gräs som lämpar sig för minst tre skördar. (Exempel på sort: Paulita)
Lolium multiflorum x Festuca arundinacea
En hybrid mellan italienskt rajgräs och rörsvingel (även kallat strandsvingel) med stort inslag av egenskaper från rörsvingel. Den har mycket hög avkastningspotential, speciellt i återväxtskördarna. Vinterhärdigheten i nivå med timotej och ängssvingel när det gäller sorten Hykor. Den är torktålig och samtidigt tolerant i blöta förhållanden. Foderkvaliteten är dock något sämre på grund av lägre smältbarhet och energiinnehåll. (Exempel på sort: Hykor)
5.1.6 Rödsvingel (Festuca rubra L.)
Rödsvingel är ett torktåligt och uthålligt betesgräs. Det har långsam etablering och svag konkurrensförmåga i unga vallar men konkurrensförmågan ökar med ökande vallålder. Rödsvingel är ett mycket lättodlat gräs som trivs på de flesta marker. Arten finns både med och utan underjordiska utlöpare. Rödsvingel innehåller lite energi och har mycket tidig axgång. Upp
5.1.7 Timotej (Phleum pratense L.)
Timotej är ett mycket smakligt gräs med god energihalt och hög fiberhalt med bra smältbarhet. Timotej har mycket god övervintringsförmåga och passar därför bra även på kalla och uppfrysningskänsliga mulljordar. Däremot fungerar den mindre bra på torkkänsliga jordar. Timotej går i ax både till första och andra skörd. Till första skörd är timotej ett av de senast utvecklade gräsen vad gäller stråskjutning men ett av de tidigaste och starkaste vad gäller avkastning. Timotej är känslig för mekaniska skador som till exempel uppstår vid betestramp på grund av att reservnäring lagras i en lökliknande ansvällning vid stråbasen. Arten är mycket småfröig. Timotej har svag konkurrensförmåga i samodling med andra vallväxter och har därför svårt att hävda sig i återväxtskördarna mot de allra mest aggressiva gräs- eller baljväxtarterna. Upp
5.1.8 Westerwoldiskt rajgräs (Lolium multiflorum var. westerwoldicum L.)
Westerwoldiskt rajgräs är ett strågräs med ettårskaraktär men kan till viss del övervintra milda vintrar. Det är ett grönfodergräs med stora krav på täta skördeintervall på grund av dess höga axgångsfrekvens. Arten är också lämpligt för intensivt bete. Det har högre totalavkastning än övriga rajgräs men sämre återväxt än både italienskt och engelskt rajgräs. Det har även lägre näringsvärde än övriga rajgräs. Upp
5.1.9 Ängsgröe (Poa pratensis L.)
Ängsgröe är ett tidigt bladgräs med underjordiska utlöpare som med åren bildar en tät, tramptålig matta. Tack vare sina utlöpare blir ängsgröe mycket konkurrenskraftig i en långliggande vall, trots att den är långsam i etableringen. Ängsgröe har mycket små frön som är beroende av ljus för att gro och får därför inte hamna för djupt vid sådd. Arten har ett lägre energiinnehåll i jämförelse med timotej och rajgräs. Upp
5.1.10 Ängssvingel (Festuca pratensis Huds.)
Ängssvingel är ett uthålligt och vinterhärdigt bladgräs som är tidigt i utvecklingen på försommaren. Foderkvaliteten, med avseende på energiinnehållet, försämras snabbt efter axgång. Återväxten är god och påbörjas tidigt efter skörd. Arten är lättetablerad och trivs på såväl fuktiga som torra marker. Ängssvingel är ett allsidigt gräs med små krav på jordmånen. Upp
5.2 Klöver och lusern
5.2.1 Alsikeklöver (Trifolium hybridum L.)
Användningen av alsikeklöver har minskat väsentligt eftersom den har lägre avkastning än rödklöver. Odling är främst aktuell på jordar med ett högt grundvattenstånd, eftersom alsikeklöverns pålrot inte är lika djup som rödklöverns. Enligt praktiska erfarenheter är arten relativt tålig för låga pH-värden och den har god vinterhärdighet men klarar däremot inte täta skördeintervall. Alsikeklöver är liksom rödklöver känslig för bete och angrips lätt av bland annat rotrötesvampar. Däremot innehåller den inte lika höga halter av östrogena substanser som rödklöver. Det har inte funnits någon sortprovning av alsikeklöver i Sverige sedan 1983. Upp
5.2.2 Blålusern (Medicago sativa L.)
Blålusern har en mycket kraftig samt djupgående pålrot (den kan bli sex meter djup) och är därför mycket torktålig. Det djupa rotsystemet ger en tydligt strukturförbättrande effekt. På väldränerade jordar kan blålusern vara mycket vinterhärdig. Vinterknopparna sitter i nivå med markytan och lusernen kvävs lätt vid isbrännor. Blålusern kräver ett pH över 6,0-6,5. Arten är mycket känslig för bete och betestramp eftersom tillväxtpunkterna ligger i stjälkbasen. Den är mycket tidig i utveckling och får snabbt försämrad smaklighet om den skördas sent. Arten är mycket aggressiv på jordar där den trivs och passar därför ihop med hundäxing. Blålusern har däremot mycket långsam etablering och avkastningen är ofta som störst i vall II. En stor andel stjälk ger stort fiberinnehåll med låg energihalt. Ympning av utsädet är ett krav på jordar där inte lusern har odlats tidigare. Upp
5.2.3 Rödklöver (Trifolium pratense L.)
Rödklöver har hög avkastning till första skörden men är den senaste av våra vanliga vallväxter med avseende blomning. Den är snabb i etablering. Arten har god struktureffekt tack vare djupt och välutvecklat rotsystem. I en kortvarig vall är rödklöver den mest högavkastande klöverarten men dess andel i vallen sjunker snabbt med stigande vallålder. Klöverröta, stjälknematoder och rotröta är vanliga anledningar till att rödklövern utvintrar. Störst avkastning har rödklöver därför under första vallåret. Arten har en kraftig pålrot med tillväxtpunkter i stjälkbasen, därför är den också känslig för mekaniska skador till exempel från betestramp. Tetraploida sorter av rödklöver har större tusenkornvikt, lägre ts-halt i grönmassan och större andel vegetativ tillväxt än diploida. Det relativt höga innehållet av östrogena substanser kan ge problem med fertilitetsstörningar i fårbesättningar vid hög andel rödklöver i grovfodret. Upp
5.2.4 Vitklöver (Trifolium repens L.)
Vitklöver har ett grunt rotsystem, med liggande rotslående stamutlöpare (stoloner). Arten är långsam i etableringsfasen och relativt konkurrenssvag. När luckor uppstår i beståndet sprider den sig däremot snabbt med hjälp av sina stoloner. Ljus ner i beståndets botten (till exempel vid skörd) stimulerar förgrening och tillväxt av stolonerna då nya skott kan bildas vid varje nod. Vitklövern är en bra komponent både i slåtter- och betesvallar med intensiva skördesystem eftersom det inte försvinner så många tillväxtpunkter vid skörd. Vitklöver har lågt innehåll av fiber eftersom det främst skördas blad och bladstjälkar. Den innehåller mycket protein och har något högre energihalt än övriga klöverarter. Den är känslig för låga pH men relativt tolerant mot svampkomplexen som ger klöverröta och rotröta. Övervintringsförmågan är god. Upp
5.3 Övriga örter
5.3.1 Cikoria (Cichorium intybus L.)
Arten är mycket djuprotad samt torktålig och har små krav på markmiljön. Den trivs inte på vattensjuka marker. Arten har en stor del av sin tillväxt förlagd till högsommaren, en positiv egenskap för att bemöta den s.k. betessvackan. Cikoria är lättetablerad och uthållig i vallen. Innehållet av mineraler är större hos cikoria jämfört med både engelskt rajgräs och vitklöver. Fiberinnehållet är lägre än hos gräsen. Upp
5.3.2 Esparsett (Onobrychis sativa Lam.)
Esparsett har ett djupt rotsystem och den trivs bäst i ett kontinentalt nederbördsfattigt klimat. Näringsmässigt har esparsetten mycket hög tanninhalt, ca 10 %, och följaktligen hög andel svårlösligt protein, kombinerat med högre smaklighet än växter med likartade tanninhalter. Upp
5.3.3 Kummin (Carum carvi L.)
Kummin är en tvåårig ört. Fröna är mycket små och arten måste därför sås grunt. Etableringen är långsam. Uppgifter om dess fodervärde och avkastningsförmåga saknas. Upp
5.3.4 Käringtand (Lotus corniculatus L.)
Käringtand är en torktålig art med djup pålrot och god tolerans mot svampangrepp. Den är anspråkslös både med avseende på pH och fosfor men måste ympas före sådd. Det finns stora skillnader mellan sorter, både gällande växtsätt och beträffande innehåll av så kallade kondenserade tanniner. Fördelarna med kondenserade tanniner är att de kan ha en positiv effekt på proteinutnyttjandet i vommen, förhindra trumsjuka samt eventuellt en viss antiparasitär effekt. Käringtand har visat sig vara mest lämpad för två- eller möjligen treskördesystem i vårt klimat. Genomförda fältförsök visar att en käringtand/gräsvall inte avkastningsmässigt kan mäta sig med en röd-, vitklöver/gräsvall. Den är dock uthålligare än rödklöver. Käringtand är konkurrenssvag och val av insåningsmetod samt samodlingskomponent blir därmed betydelsefulla. Upp
5.3.5 Stor käringtand (Lotus pedunculatus Cav.)
Stor käringtand etablerar sig långsamt med ett grunt utlöpande rotsystem, så kallat rhizom. Den växer bäst inom ett pH-område från 4,5 till 5,5, har små krav på fosfortillgång, tål översvämning samt växer bättre i skugga än andra baljväxter. Tanninhalten är mycket hög i de flesta använda sorterna, vilket kan påverka proteinets nedbrytbarhet. Upp
5.3.6 Pimpernell (Sanguisorba minor Scop.)
Pimpernell är en flerårig ört. Arten har ett mycket djupt rotsystem och är torktålig. Den är relativt okänslig för pH men trivs inte på styva leror. Pimpernell är mycket känslig för konkurrens, speciellt i groddplantstadiet och den är därmed svåretablerad. Väl på plats är dock uthålligheten god. Arten har lång tillväxtsäsong och är enligt uppgift smaklig. Upp
5.3.7 Svartkämpe (Plantago lanceolata L.)
Svartkämpar är torktåliga, har mycket små krav på markmiljön, är lättetablerade och uthålliga i vallen. Arten är speciellt rik på fosfor, kalcium och magnesium. Upp
Författare: Sofia Larsson, Hushållningssällskapet i Skaraborg, Malin Lovang, Hushållningssällskapet i Halland (2005-04-06)
Senast ändrad 18 maj 2011
Lotta Christvall
Växa Sverige – Mjölkföretagarutveckling
D&U, Mjölkföretagardagar, Kompetensutveckling, Robot