Mera vall ger bättre miljö

Sammanfattning av rapporten Vallen och miljön av Christel Cederberg, Cecilia Lindahl, Erik Svensson & Christian Swensson, Rapport 7048-P, Svensk Mjölk.

Positiva miljöeffekter

• Vall på åkermark har en betydligt lägre kväveutlakning jämfört med till exempel spannmålsodling.
• Fosforläckage är liten från långliggande vallar.
• Vallen är den gröda som behandlas minst med växtskyddsmedel.
• Vallen ökar den biologiska mångfalden genom att fungera som foder, skydd och boplats för många insekter, djur och fåglar.
• Vallodling innebär en möjlighet att få kväve från baljväxter och därmed minska behovet av konstgödsel.

Negativa miljöeffekter

• Vid vallbrott är det risk för kväveläckage.
• Spridning av stallgödsel innebär stor risk för ammoniakavgång på grund av att det är svårt att mylla ner gödseln i vallar.
• Vid spridning av stallgödsel i fuktig väderlek kan fosfor läcka ut i dräneringsvattnet.
• Finns risk för ökat utsläpp av växthusgaser – lustgas – vid överoptimal gödsling.
• Användning av glyfosater – Roundup – vid vallbrott innebär risk för att rester av bekämpningsmedel hamnar i grundvattnet.

Ingen övergödning

Kväveutlakningen från vallar är betydligt lägre från vallar jämfört med öppen växtodling som spannmål och rapsodling. Frånvaron av jordbearbetning under hösten i vallgrödan är den viktigaste orsaken till detta. Medelutlakningen från all svensk åkermark är 22 kg N/ha och år med en variation mellan 10-50 kg N/ha. Om alla andra förutsättningar som påverkar kväveläckaget är lika (till exempel gödslingsintensitet, efterverkan av stallgödsel) är kväveläckaget cirka 40 procent lägre för en liggande vall jämfört med en spannmålsgröda där jordbearbetning sätts in efter skörd i september-oktober.

I medeltal har spannmålen en utlakning på 28 kg N/ ha och år och vallen 11 kg N/ha och år.Vid vallbrottet blir dock utlakningen väsentligt större än vid spannmålsodling, utlakningen kan öka med 10-40 procent vid sent vallbrott till 31-39 kg N/ha. Tidigt vallbrott i kombination med höstsådd ökar utlakningen upp till 40-50 kg N/ha. Detta kompenseras till stor del av insåningsåret för vallgrödan då man får en fånggrödeeffekt – marken bearbetas ju inte på hösten före förstaårsvallen och därmed hålls läckaget nere.

Från detta resonemang framgår att utlakningen inte kan beräknas för ett enskilt år utan hela växtföljden måste beaktas. Försöksresultaten visar tydligt att den valldominerade växtföljden på mjölkgården har ett mycket lägre kväveläckage än en växtodlingsgård med en öppen växtföljd med ettåriga grödor. Att marken inte bearbetas under hösten samt ett högt kväveutnyttjande i vallen (en mycket stor del av tillfört kväve bortfördes i vallskörden) förklarar detta positiva resultat.

Ammoniakavgång på vallar beror till största del på spridning av flytgödsel. För att minska ammoniakavgången gäller det att använda bästa möjliga teknik t.ex. bandspridning och sprida flytgödsel vid optimal väderlek - låg temperatur, lite vind och fuktig väderlek. Har man möjlighet att istället sprida stallgödsel till andra grödor i växtföljden är detta att föredra.

Lustgas (N2O eller dikäveoxid), är den mest betydande växthusgasen från jordbruket och den är nära förknippad med jordbrukets kväveanvändning. Hur mycket lustgas som produceras från en vall beror på en mängd olika faktorer, den viktigaste faktorn är dock mängden tillförd kväve i form av handelsgödsel, stallgödsel eller baljväxtfixering (justerad för ammoniakavgång). Från 1 kg tillfört kväve räknar man med att det släpps ut 12,5 gram lustgaskväve. Tillförseln av kväve till vallen har betydligt större växthuseffekt än den koldioxid som bildas från dieselförbrukningen i vallodlingen.

Fosforförluster från åkermark uppskattas till 0,6 kg P/ha och år. Ett visst fosforläckage sker oavsett mänsklig påverkan eller ej. En av de viktigaste faktorerna för ökat fosforläckage är erosion. Ur denna synpunkt är det en fördel med vallodling som har ett kontinuerligt växttäcke. Å andra sidan kan flytgödselspridning direkt på vall innebära att fosfor läcker ut i dräneringssystemet. Även vallbrott kan vara en riskfaktor ur fosforläckagesynpunkt.

Giftfri miljö

Slåtter- och betesvall står i särklass när det gäller låg användning av bekämpningsmedel. Den största delen av vallen behandlas inte alls med bekämpningsmedel. Vid vallbrott kan glyfosater (Round-Up) användas. Det finns en viss risk för att glyfosater hamnar i ytvatten och kan påverka vattenlevande växter. Det får vägas mot att användning av glyfosater vid vallbrott innebär att diesel sparas och risken för kväveläckage minskar då jorden ej bearbetas.

Biologisk mångfald

Vallodling innebär en mer varierad växtodling - förutom att den är positiv ur växtföljdssynpunkt är själva vallen oftast en blandning av flera olika arter. Det är gynnsamt för en mängd olika arter av insekter, fåglar och djur. För dessa fungerar vallen som foder, parningsplats och boplats och även som ett gömställe. Det gäller dock att lanbrukaren sköter sin vall även med hänsyn till dessa aspekter. En enkel skötselåtgärd är att spara en del vall i kanterna av fälten, det kan även vara ekonomiskt riktigt då man kan se till att fältet får raka kanter överallt och därmed optimera maskinanvändandet.

Energiförbrukningen

De stora energiposterna i vallodling är framställning av handelsgödsel (kväve) och traktorernas dieselförbrukning. Det finns stora möjligheter att sparat spara fossil energi och ändliga resurser (framförallt naturgas) genom att utnyttja baljväxter i vallarna.

Referens: Rapporten Vallen och miljön av Christel Cederberg, Cecilia Lindahl, Erik Svensson & Christian Swensson, Rapport 7048-P, Svensk Mjölk.

Publicerad: 2005-04-15

Christian Swensson

LRF Mjölk

Forskning, foderfrågor, foderlagstiftning, närodlat foder och hållbar soja

Kontakt