Begränsningar och risker med udda foderråvaror?

Med dator och lämplig mjukvara har djurägaren möjligheter att optimera foderråvarorna för att på ekonomiskt bästa sätt använda dessa med hänsyn till kornas näringsbehov. För traditionella foderråvaror har vi idag kunskap om påverkande biologiska faktorer och kan ta hänsyn till fördelar, begränsningar och risker när man väger samman biologi och ekonomi. Sämre är det med nya och udda råvaror, t.ex. biprodukter eller produktavfall från livsmedelsindustri eller från industrier utanför livsmedelssektorn.

I EU:s hygienförordningar med gemensam foder- och livsmedelslagstiftning är det tydligt att ansvaret för foder- och livsmedelssäkerheten vilar på varje aktör i livsmedelskedjan. Ett företag som tillverkar rapsolja för livsmedel eller RME för fordon är foderföretagare i de fall biprodukten – rapsmjölet - säljs som foderråvara. Varje foderråvara ska kunna spåras till sitt ursprung. Bakgrunden är de fall under 90-talet där man genom att blanda eller olämpligt hantera biprodukter bidragit till problem för såväl animalieproduktionen som livsmedelsindustrin. Så sent som under våren 2006 upplevde vi i Sverige hur okunskap om biprodukter ledde till leveransförbud av mjölk för 68 mjölkleverantörer i södra Sverige.

Nya ”billiga” foderråvaror kräver kunskap hos såväl säljare som köpare

I bakgrundarbetet till den nya lagstiftningen fanns förslag att man skulle skapa en s.k. positiv lista, dvs. en förteckning över de foderråvaror som ska kunna användas till livsmedelsproducerande djur. Förslaget är inte sjösatt, sannolikt beroende på komplexiteten och det ansvar som läggs på den godkännande myndigheten. Resultatet är att det nu finns ett tydligt ansvar hos den som säljer och den som köper in en foderråvara. Dock finns det en grupp produkter som överhuvudtaget inte kan får komma ifråga som foder (finns förtecknade i Jordbruksverket gällande foderföreskrifter, t.ex. träck, maginnehåll, frön eller produkter som behandlats med kemiska bekämpningsmedel, förpackningsmaterial). I vissa fall finns det möjlighet att använda foderråvaror till enkelmagade djur men inte till idisslare (t ex fiskmjöl). Enligt EU:s förordning 197/2006 får före detta livsmedel användas som foder om myndigheten – SJV - förvissat sig om att användningen av detta inte utgör risk för folkhälsan eller djurs hälsa.

Var kommer produkten ifrån?

Risken för BSE och mul- och klövsjukan har starkt reducerat möjligheterna att använda foderråvaror av animalt ursprung. Till mjölkkor kan man generellt säga att endast produkter från mjölk och ägg är tillåtna, dock med specifika krav. Opastöriserad mjölk får inte användas annat än till gårdens egna djur. Mejerierna som säljer mjölk- och mjölkprodukter ska värmebehandla eller torka mjölkprodukterna. Om mejeriet ändå vill sälja obehandlad mjölk till en gård, måste gården först godkännas av jordbruksverket m a p smittsamma sjukdomar. Ägg får inte utfodras råa.

I och med att ett livsmedelsföretag säljer produktavfall som foderråvara också blir en foderföretagare med krav att följa den aktuella foderhygienförordningen – vilket man inte primärt önskar - ser man möjlighet att låta någon mellanhand avgöra om en del av produktavfallet ska kunna säljas som foder eller destrueras. Detta kräver speciell vaksamhet hos den som avser att utnyttja produktavfallet.

Hur har ursprungsvaran hanterats?

Olämplig lagring och hantering av foderråvaror av vegetabiliskt ursprung kan leda till att biprodukten kan innehålla toxiner eller rester av bekämpningsmedel. Aflatoxin är det som varit och som är mest riskabelt inom mjölkproduktionen. Skärpta krav leder till att man inte bara måste låta analysera riskråvaror vid import utan även hålla kontroll över de färdiga blandningarna om det finns risk för toxinbildning under lagring. En foderråvara som har innehåll av främmande ämnen över givna gränsvärden får inte ”späs ut” med en ren vara eller att man reducerar inblandningen i slutblandningen med målet att den färdiga blandningen ska ha ett innehåll under gränsvärdet. I SJV:s föreskrifter om foder finns angivet vilka råvaror man måste låta analysera vid import innan de används. Förteckningen är dock inte fullständig utan det finns även andra råvaror som kan utgöra riskråvaror. Exempel på detta är det rismjöl som Svenska Foder använde i foderfabriken i Åhus våren 2006, vilket medförde att de tidigare omnämna 68 mjölkproducenterna under en tid belades med leveransförbud på mjölken.

För andra toxiner finns angivna riktvärden, som inte får överskridas, samtidigt som man nu även diskuterar gränsvärden för t ex fusarietoxiner.

Hur har biprodukten bearbetats?

Det finns exempel på fall där en olämplig bearbetning av en biprodukt medfört problem för animalieproduktionen och livsmedelsindustrin. Exempel på detta är den citruspulpa som torkats med olja innehållande tetrakloretylen, vilket i sin tur gav upphov till höga dioxinhalter i mjölk. Andra exempel kan vara fusk. De onormalt höga aflatoxinhalter som uppmättes i sojaprodukter i mitten av 1990-talet lär ha berott på inblandning av jordnötsmjöl – sofistikerat då jordnöts- och sojamjöl har mycket likartad råanalys.

Kan foderråvaran vara en risk ur sjukdomssynpunkt?

Den största risken är salmonella och liksom i fallet med aflatoxin föreskriver jordbruksverket provtagning och analys innan riskråvaror får användas.

Hur lagras biprodukten på gården?

Det är viktigt att tänka igenom hanteringen på gården innan man beslutar att använda en ny foderråvara. Är den blöt? Kan den vara attraktiv för skadedjur, främst då råttor? Behöver jag vidta speciella åtgärder i silon. Sura fodermedel kan utlösa basiska ämnen ur betongen vilket i sin tur kan leda till att de skyddande syrorna neutraliseras.

Vilka krav ska djurägaren ställa på säljaren av en biprodukt?

• Teckna avtal som reglerar såväl ekonomi som hantering fram till gård.
• Företaget ska vara godkänt eller registrerat hos SJV
• Även mellanhand och transportör ska vara registrerad hos SJV
• Produktblad
  o Vilka råvaror ingår i livsmedlet eller ursprungsvaran.
  o Har biprodukten framställt från livsmedel och i så fall hur?
  o Har man använt kemikalier i något led?
  o Hur sker lagringen hos livsmedelsföretaget och hos mellanhanden?
• Är biprodukten importerad
  o Uppfyller den EU:s förordningar vad gäller fodersäkerhet? Gäller även import från länder utanför EU.
  o Kan den innehålla aflatoxin eller andra främmande ämnen?
  o Är det en riskråvara med avseende på salmonella?
• Finns det utfodringsanvisningar eller dokumentation som visar att den är lämplig till mjölkkor och med det produktionsmål man har på gården?
• Finns det lagringsanvisningar?
• Finns eventuella reklamationer reglerade och finns det klartgjort hur leverantören återtar produkten om den inte uppfyller kraven på fodersäkerhet.

Får man inte klarhet – avstå hellre än dyrt betala i efterhand!

En längre version finns att läsa här! 

Författare: Bengt Everitt, Svensk Mjölk

Christian Swensson

LRF Mjölk

Forskning, foderfrågor, foderlagstiftning, närodlat foder och hållbar soja

Kontakt