Kvarbliven efterbörd

Normalt resulterar mellan fem och 10 procent av kalvningarna i kvarbliven efterbörd.
Avlossningen av efterbörden är en del av kalvningen. Därför ökas risken för kvarbliven efterbörd väsentligt om inte kalvningen är normal.
Det är ofta svårt att komma fram till orsakerna till höga efterbördsfrekvenser men det finns flera generella åtgärder man kan vidta för att minska risken.

Avstötningen av fosterhinnorna är en del av en normal kalvning. Fosterhinnorna är ett mycket komplicerat organ och dess avstötning regleras mycket komplext av hormoner. Det är därför inte så konstigt att denna komplicerade avstötningsmekanism ibland inte fungerar och att avstötningen försenas, en företeelse som vi brukar kalla kvarbliven efterbörd.

Även om orsakerna till kvarbliven efterbörd inte är helt kända finns det åtgärder som kan vidtas för att minska risken för kvarbliven efterbörd. Innan vi går in på orsakerna till kvarbliven efterbörd bör vi veta något om det normala förloppet.

Den normala kalvningen

Fosterhinnorna ska under dräktighetsperioden utgöra ett skydd för fostret mot mekanisk påverkan från omgivningen och mot uttorkning. Fosterhinnorna utgör även kontaktorganet mellan modern och fostret via vilka näring och syre transporteras till och avfallsprodukter från fostret. Fosterhinnorna står i kontakt med livmodern på speciella ställen i livmodern som kallas karunkler. In i dessa karunkler växer det in vävnadsutskott från fosterhinnorna, vilka bildar de så kallade kotyledonerna. Navelsträngen innehåller blodkärl som för blod från fostret ut till kotyledonerna, där utbytet av näring och syre sker, och sedan tillbaka till fostret. I kotyledonerna bildar blodkärlen ett fint förgrenat nätverk och dessa blodkärl hålls utspända genom blodets pulserande. Kalvningen startar genom att fostrets binjurar insöndrar hormonet kortisol. Detta sker då fostret är så moget att det kan klara sig utanför fosterhinnornas skyddande hölje. Fostrets hormonella signal leder till en rad hormonella förändringar hos kon (prostaglandin, östrogen, relaxin, oxytocin), som startar kalvningen. Själva förlossningen indelas i öppningstadiet, utdrivningsstadiet och efterbördsstadiet. Det senare stadiet är den fas under vilken fosterhinnan avlossas från livmoderns karunkler och pressas ut. I och med bristandet av navelsträngen krymper blodkärlen i kotyledonerna ihop och dessa lossnar från livmoderns karunkler. Utdrivningen av fosterhinnorna ur livmodern sker med hjälp av muskelsammandragningar i livmodern, eftervärkar. Man har kunnat mäta dessa muskelsammandragningar och det visar att de stimuleras av att kalven diar. Normalt lossnar fosterhinnorna inom 6 timmar efter det att kalven har fötts. I litteraturen brukar man definiera kvarbliven efterbörd som fosterhinnor som ej avgått spontant inom 12 timmar efter kalvningen.

Orsaker

Avlossningen av efterbörden är en del av kalvningen. Därför ökas risken för kvarbliven efterbörd väsentligt om inte kalvningen är normal. Kastning eller för tidig kalvning ger ofta upphov till kvarbliven efterbörd. Den normala processen som utmärker en normal kalvning är vid dessa tillfällen störd och därmed också den process som styr avlossningen av fosterhinnorna. Eftersom livmoderns kontraktion är en viktig faktor i avlossandet är tillstånd som nedsätter denna förmåga en anledning till kvarbliven efterbörd. Kalvningsförlamning är ett exempel på detta men även långvarigt värkarbete t.ex. vid svår och utdragen kalvning anses "uttrötta" livmoderns förmåga till de s.k. eftervärkarna som ska stöta ut fosterhinnorna. Infektionsämnen som invaderar livmodern före eller i samband med kalvning kan göra att karunkler och kotyledoner "löds ihop". Dessa infektionsämnen kan antingen komma in via dåligt foder eller vatten och som sprids via blodet till livmodern eller direkt in i livmodern genom dålig kalvningshygien. Hos feta kor ses en ökad risk för kvarbliven efterbörd men också för andra störningar.

Det finns också uppfattningen att såväl selen- som E-vitaminbrist skulle kunna vara orsaken till kvarbliven efterbörd. Detta påstående baserar sig på observationer att selen-tillskott till djur före kalvningen kan reducera antalet kvarblivna efterbördar i besättningar med höga efterbördsfrekvenser. E-vitaminets roll i detta sammanhang emanerar sannolikt från det faktum att Selen och E-vitamin kan samverka och i viss grad ersätta varandra. Vilken roll dessa ämnen spelar för uppkomsten av kvarbliven efterbörd är fortfarande osäkert. I undersökningar som nyligen gjorts både i Danmark och Norge har man ej kunnat se något samband mellan besättningens selenstatus och frekvensen kvarbliven efterbörd. Sammanfattningsvis kan sägas att man fortfarande vet förvånande lite om orsakerna bakom kvarbliven efterbörd.

Behandlingen varierar

Det finns inget entydigt svar på frågan hur man lämpligen ska behandla djur som har kvarbliven efterbörd. Det kan tyckas vara bäst både för djuret och omgivningen om efterbörden avlägsnas. Sanningen är dock den att många efterbördar som inte avgår spontant inte heller går att avlossa manuellt. Försök till avlossning kan till och med ge skador i livmodern som förvärrar situationen. Vilken rutin man har varierar mellan olika besättningar och praktiserande veterinärer men trenden är att man i allt mindre utsträckning försöker avlossa efterbörden. En kvarbliven efterbörd avgår spontant i regel efter 9-12 dagar. För att förhindra att korna trampar på den medan den sitter kvar kan den lämpligen klippas av, dock inte så långt att den dras tillbaka in i livmodern. Det vanligaste är att kon renar sig själv och läkningen av livmodern sker utan problem och utan behandling. Kvarbliven efterbörd medför dock en ökad risk för livmoderinflammation och därför ska kon hållas under uppsikt så att hon ej får feber eller, slutar att äta. De orena flytningarna bör ha upphört senast ca en månad efter kalvning.

Viktigt att förebygga

Normalt resulterar mellan fem och 10 procent av kalvningarna i kvarbliven efterbörd. I vissa besättningar kan frekvensen dock öka till upp emot 50 procent under ett visst år. De flesta undersökningar visar att kor med kvarbliven efterbörd får ett längre genomsnittligt kalvningsintervall och har ett högre antal inseminationer per dräktighet än kor som inte har kvarbliven efterbörd. Många djur med kvarbliven efterbörd innebär därför ett klart ekonomiskt avbräck för djurägaren. Det är ofta svårt att komma fram till orsakerna till höga efterbördsfrekvenser men det finns flera generella åtgärder man kan vidta för att minska risken. De viktigaste är:

Var noga med kalvningshygienen. Korna bör kalva på ren plats. Är korna smutsiga bör de göras rena och ev. klippas innan kalvning.
Gå inte in i livmodern med handen i onödan i samband med kalvning. Risken för att föra in bakterier ökar markant.
Använd tjurar som ger upphov till låga frekvenser svåra kalvningar.
Håll besättningen BVD-fri. Infektioner med bovint virus diarré virus kan ge upphov till aborter och dödfödda kalvar vilket ökar risken för kvarbliven efterbörd.
Låt inte korna bli alltför feta vid kalvningen.
Foder och vatten till dräktiga djur ska hålla hög hygienisk standard.

Senast ändrad 6 december 2010